Att ta till vara på livet

Jag befinner mig i den sextonde största staden i världen med snart 12 miljoner invånare. Här har jag befunnit mig i sex månader och mitt skäl till att jag åkte hit var att jag ville testa staden, jag ville leva i staden, se hur långt jag kunde komma med karriär och jobb och sedan bara njuta. Staden är London och det är mina drömmars stad, här finns så många möjligheter och så många tillfällen att upptäcka olika kulturer, spännande miljöer och inte minst mig själv. När jag kom hit var mitt mål dock inställt på att lyckas och prestera något och inom loppet på tre veckor hade jag funnit lägenhet och jobb och jag var ganska rotad i staden. Jag började jobba i en kontorsbyggnad som receptionist/administratör, tiderna var måndag till fredag halv tio på morgonen till sex på kvällen. Jag tog hand om hyresgäster och deras önskemål, tog hand om byggnaden och konferenslokaler och jag blev faktiskt uttråkad ganska snart, men London är en dyr stad och man måste ju tjäna pengar för att överleva. Så fort helgen kom försökte jag leva så mycket som möjligt, jag festade, jag försökte besöka olika platser i London, jag shoppade och jag fick söndagsdepressioner för att helgen hade passerat så snabbt. Gång på gång slog mig insikten att jag faktiskt levde ett urvattnat grått liv som främst handlade om jobb och där mina försök att ta till vara på min tid inte räckte till. Jag satt på jobbet och räknade ner tiden tills helgen kom och den kom lika snabbt som den försvann.

Hur kom det sig då att jag till slut efter sex månader sade upp mig från mitt långtråkiga tidskrävande jobb för att kunna göra sådant jag var intresserad av?

Jag hade givetvis gått runt och funderat ett tag på vad jag skulle kunna göra om jag inte jobbade på mitt jobb. Jag sökte några andra arbetspositioner i andra företag, jag funderade på att åka ut och resa och jag försökte luska ut vad jag egentligen ville med mitt liv…

Så var det en vacker vårig kväll i februari, en vän från Sverige var på besök och jag skulle träffa honom inne i centrum när jag hade slutat jobbet. Den här dagen fick jag sluta tidigare och jag kom iväg till Oxford Street lagom till skymningstid vid klockan fem. Min vän var försenad och jag valde att strosa runt längs ett par gator i Mayfair. Jag köpte mig en take-away Caffé Moccha med riktigt mycket choklad och njöt av den ganska friska vårluften. Så kom jag fram till Hyde Park, den stora parken mitt i centrum och jag valde att sätta mig vid det ödsliga Speaker’s Corner för att avnjuta en helt otrolig solnedgång. Jag satt där, försjunken i tankar om livets gång, mitt jobb och vad man egentligen ska förvänta sig av livet.

Så plötsligt dök det upp en man från ingenstans och ställde sig bredvid mig. ”Får jag fråga vad klockan är?” frågade han lite blygt, varpå jag svarade. Han hade en svag brytning, såg ut att vara av indiskt påbrå, kanske en sisådär fyrtio år och han bjöd på en snällt leende. Han hade en mössa på huvudet och en lite för stor jacka vars ärmar han drog ner över händerna för att inte frysa denna lite småruggiga februari-måndag. Han tittade mot hållet som jag blickade och sade till mig ”It is so beautiful, the world is beautiful”.

Ibland avfärdar jag människor lite artigt när de kommer från ingenstans och börjar söka kontakt. Jag vill inte vara oförskämd, men ibland orkar jag faktiskt inte prata av ren vänlighet, ibland önskar jag bara att folk låter mig vara i fred så att jag enbart kan ägna mig åt min egen lilla sinnesvärld. Den här gången var det något som fick mig att reagera annorlunda. Mannen fortsatte prata med mig och av någon anledning började han berätta för mig att han precis hade kommit hem från en två års lång resa runt jorden. Han hade rest och småjobbat och han påstod att han under sin resa hade upptäckt att världen är vacker. Jag lyssnade och nickade.

Så tittade han på mig och sade ”ta mer chanser, var mer spontan, du har alla möjligheter”. Jag stirrade på honom förundrat. Det var precis det här jag själv hade funderat på den sista tiden, jag hade funderat på varför jag inte tar för mig mer, varför jag inte vågar mer, varför jag inte tar mina chanser. Han tittade på mig igen och sade ”jag ser att du har en vacker aura, du vill hjälpa människor, men du trivs inte helt med din situation”. Så tog han min hand i sin kalla torra hand och sade ”ja, du har en stark utstrålning, men du är blockerad, du måste våga mer”. Jag var så chockad att jag vid det här laget funderade på om jag började bli galen och hallucinera, han kanske bara vara en skapelse i min föreställningsvärld, hur kunde han annars efter två minuter berätta för mig hur jag skulle leva och träffa så rätt?

-Jag heter Joe, sa han och hälsade på mig. Han var livs levande, det var inte bara jag som såg honom, utan även alla andra runtomkring oss. Så satte han sig bredvid mig på bänken där jag satt och så började vi diskutera lite smått om livet i stort och vår vackra värld. Och gång på gång förklarade han för mig att jag skulle ta för mig mer, njuta mer, vara mer spontan, livet är här och nu och världen är vacker.

Det här mötet med Joe var ett tecken för mig. Här kom det en man från ingenstans och han gav mig en spark i rumpan och förklarade för mig vad jag själv sedan länge borde ha insett, livet är här och nu och man måste passa på att leva. Jag tog till vara på Joes ord och insåg att han hade helt rätt. Tack vare Joe beslöt jag mig för att säga upp mig på jobbet och njuta av mina drömmars stad, som är mina drömmars stad på grund av att den bjuder på så mycket, bland annat på sådana här människomöten.

Efter en stund i Hyde Park var jag tvungen att röra på mig, solen hade gått ner bakom träden och lämnat ett par stråk av orange ljus över himlen och jag skulle träffa min vän. Jag tackade Joe för pratstunden och vi gav varandra en kram och sedan gick jag bort från Hyde Park, med ett lite lättare hjärta och ett beslut i bakfickan…

Och det beslutet tar ni del av när ni läser denna blogg.