Wales

Jag var i Wales i helgen med Birgitta och Leigh samt Jenny och Ray. Det var skönt att komma bort från London ett tag, få lite grönska och frisk luft, rida bland gröna kullar samt gå i urhäftiga grottor. Vi besökte även Bath samt ett antal walesiska pubar, där engelsmännen slog slag i saken att visa sina dryckesproblem. Folk var fulla tre dagar i rad, de satt på puben och drack öl från morgon till kväll! Hursomhelst så körde jag från London till Wales och runtomkring på de små engelska landsvägarna. Jag har lyckats köra på fel sida vägen i en bil med ratten på fel sida och detta riktigt bra, förutom att jag var nära på att slita ut en växellåda så att motorn började ryka samt skrapade vår hyrbil!

Götheborg på besök i London

Kvinnotjusarens palats

Jag vet faktiskt inte hur mycket av en kvinnotjusare Englands Henry VIII var, den lönnfete och rödhårige kungen som levde mellan 1491 och 1547, men vad jag vet är att han hade sex fruar, som han tog hand om på ett eller annat sätt. Först var han gift med Catherine of Aragon, men deras äktenskap annullerades efter 24 år när Catherine inte kunde få fler barn och ingen manlig arvtagare för tronen hade fötts. Henry hade fått dispens från Påven Klemens II att gifta sig på nytt och då med Anne Boleyn, som vid bröllopet var gravid. Det var dock ingen son som föddes den här gången heller och äktenskapet varade i endast 3 år innan det annullerades. På lösa grunder dömdes sedan Anne till döden, Henry anklagade henne för incest, otrohet och förräderi och trots att han inte framlade några bevis avrättades Anne på the Tower i maj 1536. Fru nummer 3 var Jane Seymour, som avled ett och ett halvt år efter giftermålet. Hon dog i barnsängsfeber efter att äntligen ha fött fram en arvtagare till Henrys tron; sonen Edward. Henry hade haft ett speciellt öga för Jane Seymour och det dröjde två år innan han fann kraften att gifte sig på nytt, nu med Anne of Cleves, men giftermålet annullerades samma år som det trädde i kraft. En av Annes hovdamer var så Katherine Howard, som kom att bli Henrys femte fru, 16 dagar efter att hans och Annes giftermål ogiltigförklarades. Detta giftermål ogillades dock av Howards egen släkt och Katherine anklagades för äktenskapsbrott, vilket sågs som mycket allvarligt, speciellt för en kvinna, i dessa tider. Utan rättegång fick Katherine möta sitt öde på stupstocken i februari 1542. Ett år senare vigdes Henry och hans sjätte fru, Catherine Parr. Hon kom att stå vid hans sida tills kungen dog i januari 1547.

Henry VIII måhända var en kvinnokarl, men hans bisarra krönika där kvinnor avlöser varandra med hjälp av påven och avrättningar tycker jag luktar skumt. När det även under hans regeringstid tillkom ” Witchcraft Act”, en häxerilag som bestraffade kvinnor som kunde åkalla onda andar, undrar jag om inte Henry VIII var lite rädd för kvinnor och den makt de kunde ha på honom och hans kunglighet, speciellt som han inte fick några söner. Sin egen suveränitet som kung använde han ju nämligen mer än gärna, han bröt med den romersk-katolska kyrkan och gjorde sig själv överhuvud över engelska kyrkan samt övertog ärkebiskop Wolsleys residens och byggde om det till ett riktigt kungaslott. Och det sistnämnda är Hampton Court Palace, som jag besökte tillsammans med Barbara och hennes mor för att kunna gå i dess berömda labyrint samt få en skymt av Jane Seymour eller Katherine Howard, som sägs spöka där.

Jag upptäckte inga spöken, men jag fick i alla fall en känsla av historiens vingslag på det stora slottet. Vi besökte ”the Maze” som fanns precis bredvid slottet, en häcklabyrint som anlades i slutet av 1600-talet. Vi villade runt, förföljde några kineser och fann slutligen vår väg ut från de vindlande gångarna, men jag får lov att säga att labyrinten var ingenting i jämförelse med den disorientering jag kände när jag väl äntrade Hampton Court Palace. Slottet är inte speciellt ståtligt där det står uppbyggt i röd tegelsten, utan inger snarare en känsla av engelsk bakgård, men Henry VIIIs storhetsvansinne resulterade i rum efter rum efter rum efter rum utan någon direkt organiserad planlösning. De stora, men tämligen ödsliga rummen avlöste varandra och vi gick igenom varenda ett. Vi trodde vi hade gått i en cirkel, men kom istället ut på en slottsplan, som plötsligt ledde till en annan utställning, som i sin tur ledde till the Tudor Kitchens. Förvirringen var total, men tack och lov att vi fick se the Tudor Kitchens, en annorlunda del av slottet. Under slottets storhetstid lagades det mat för en 2000 man varje dag och därför krävdes det ett kök av sällan skådat slag. Om man står på avstånd och beskådar Hampton Court Palace så förundras man över mängden skorstenar i olika artistiska uttrycksformer som pryder slottet. Dels krävdes det ju många ugnar för att värma upp ett stort slott som Hampton Court Palace, men sen var det ju det här med det gigantiska köket. Vi gick in och jag blev betagen av den flod av sinnesintryck som sköljde över mig. Det här var en utställning som funnit sin plats i upplevelseindustrin. Köket var även det som en labyrint, där vi först hamnade i ett rum där typiska engelska pajer (visserligen gjorda i trolldeg) stod på rad och sedan fortsatte in i ett vitkalkat rum med högt i tak. Här stod det män och berättade om kryddor och lät de besökande få smaka på rökt kött och annat medeltida tilltugg. På en av långväggarna fanns ugnen, där en eld sprakade och knastrade och slog värmedunster mot oss som beskådade det roterande köttstycket i lågornas centrum. Jag lutade mig mot det stora matsalsbordet och lade händerna mot den skrovliga ytan och såg hur sotiga de vitkalkade väggarna hade blivit efter år av matlagning. Tänk så många tjänare som befunnit sig i dessa lokaler för att kunna servera de maktgalna och alternativt helgalna överhuvudena. Vi gick ut från the Tudor Kitchens och fortsatte genom en pelargång med schackstensrutigt golv och välvt kalktak och jag började nynna på ”I’m Henry the Eights, I am, Henry the Eights, I am I am” och försökte passa in i miljön. Speciellt kunglig kände jag mig dock inte och det skattar jag mig ganska lycklig för med tanke på kungens nyckfulla historia, men det är ju ändå alltid trevligt att få sig en känsla av och en tankeställare om svunna tider.

Hampton Court Palace ligger 20 kilometer nordväst om London och det går alldeles utmärkt att ta sig dit med tåg från Waterloo station.