Tillbaka på svensk mark

Jag är nu tillbaka på svensk mark och kommer att njuta av Sverige ett tag. London kommer dock att återbesökas i framtiden, men för det krävs en annan blogg. För tillfället kommer den här sidan att ligga lågt.

Brightons första dopp!

Här kommer ett par semesterbilder från Brighton, staden som jag, Vedrana och Barbara besökte igår. Det var solsken, det var varmt, det var säsongens första dopp i engelska kanalen och det var fish & chips. Brighton var en ganska skön stad, där var många människor, där var en lång strandpromenad och där var en hel del trevliga affärer och gator. Samt ett mycket vackert palats med indiska och kinesiska influenser.

Vi startade i London och tog oss en busstur som varade i en och en halvtimme för att landa i Brighton och det första vi möter är en parad med nakna cyklister. Vi vet inte riktigt varför eller hur, men engelsmännen slutar aldrig att förvåna oss.

Efter vårt nedslag i Brightons hamn insåg vi ganska snart att vi hade fel kläder på oss och var tvungna att transformera oss till bikinibrudar. Uppfinningen är nödens moder, tänkte vi, och barrikaderade ett solstolsförråd strax bredvid restaurangerna på strandpromenaden för själva för själva ombytet.

Eftersom vi hade lämnat en storstad bakom oss, där den enda beachen är grusbanken som Themsens tides lämnar efter sig, så var ett dopp ofrånkomligt. Kan jag säga annat än att det var helt underbart att hoppa i plurret! Varmt, skönt och salt!

Efter lite runtrattande i staden fann vi så palatset, som bröstade upp sig i en vacker park.

Wales

Jag var i Wales i helgen med Birgitta och Leigh samt Jenny och Ray. Det var skönt att komma bort från London ett tag, få lite grönska och frisk luft, rida bland gröna kullar samt gå i urhäftiga grottor. Vi besökte även Bath samt ett antal walesiska pubar, där engelsmännen slog slag i saken att visa sina dryckesproblem. Folk var fulla tre dagar i rad, de satt på puben och drack öl från morgon till kväll! Hursomhelst så körde jag från London till Wales och runtomkring på de små engelska landsvägarna. Jag har lyckats köra på fel sida vägen i en bil med ratten på fel sida och detta riktigt bra, förutom att jag var nära på att slita ut en växellåda så att motorn började ryka samt skrapade vår hyrbil!

Götheborg på besök i London

Kvinnotjusarens palats

Jag vet faktiskt inte hur mycket av en kvinnotjusare Englands Henry VIII var, den lönnfete och rödhårige kungen som levde mellan 1491 och 1547, men vad jag vet är att han hade sex fruar, som han tog hand om på ett eller annat sätt. Först var han gift med Catherine of Aragon, men deras äktenskap annullerades efter 24 år när Catherine inte kunde få fler barn och ingen manlig arvtagare för tronen hade fötts. Henry hade fått dispens från Påven Klemens II att gifta sig på nytt och då med Anne Boleyn, som vid bröllopet var gravid. Det var dock ingen son som föddes den här gången heller och äktenskapet varade i endast 3 år innan det annullerades. På lösa grunder dömdes sedan Anne till döden, Henry anklagade henne för incest, otrohet och förräderi och trots att han inte framlade några bevis avrättades Anne på the Tower i maj 1536. Fru nummer 3 var Jane Seymour, som avled ett och ett halvt år efter giftermålet. Hon dog i barnsängsfeber efter att äntligen ha fött fram en arvtagare till Henrys tron; sonen Edward. Henry hade haft ett speciellt öga för Jane Seymour och det dröjde två år innan han fann kraften att gifte sig på nytt, nu med Anne of Cleves, men giftermålet annullerades samma år som det trädde i kraft. En av Annes hovdamer var så Katherine Howard, som kom att bli Henrys femte fru, 16 dagar efter att hans och Annes giftermål ogiltigförklarades. Detta giftermål ogillades dock av Howards egen släkt och Katherine anklagades för äktenskapsbrott, vilket sågs som mycket allvarligt, speciellt för en kvinna, i dessa tider. Utan rättegång fick Katherine möta sitt öde på stupstocken i februari 1542. Ett år senare vigdes Henry och hans sjätte fru, Catherine Parr. Hon kom att stå vid hans sida tills kungen dog i januari 1547.

Henry VIII måhända var en kvinnokarl, men hans bisarra krönika där kvinnor avlöser varandra med hjälp av påven och avrättningar tycker jag luktar skumt. När det även under hans regeringstid tillkom ” Witchcraft Act”, en häxerilag som bestraffade kvinnor som kunde åkalla onda andar, undrar jag om inte Henry VIII var lite rädd för kvinnor och den makt de kunde ha på honom och hans kunglighet, speciellt som han inte fick några söner. Sin egen suveränitet som kung använde han ju nämligen mer än gärna, han bröt med den romersk-katolska kyrkan och gjorde sig själv överhuvud över engelska kyrkan samt övertog ärkebiskop Wolsleys residens och byggde om det till ett riktigt kungaslott. Och det sistnämnda är Hampton Court Palace, som jag besökte tillsammans med Barbara och hennes mor för att kunna gå i dess berömda labyrint samt få en skymt av Jane Seymour eller Katherine Howard, som sägs spöka där.

Jag upptäckte inga spöken, men jag fick i alla fall en känsla av historiens vingslag på det stora slottet. Vi besökte ”the Maze” som fanns precis bredvid slottet, en häcklabyrint som anlades i slutet av 1600-talet. Vi villade runt, förföljde några kineser och fann slutligen vår väg ut från de vindlande gångarna, men jag får lov att säga att labyrinten var ingenting i jämförelse med den disorientering jag kände när jag väl äntrade Hampton Court Palace. Slottet är inte speciellt ståtligt där det står uppbyggt i röd tegelsten, utan inger snarare en känsla av engelsk bakgård, men Henry VIIIs storhetsvansinne resulterade i rum efter rum efter rum efter rum utan någon direkt organiserad planlösning. De stora, men tämligen ödsliga rummen avlöste varandra och vi gick igenom varenda ett. Vi trodde vi hade gått i en cirkel, men kom istället ut på en slottsplan, som plötsligt ledde till en annan utställning, som i sin tur ledde till the Tudor Kitchens. Förvirringen var total, men tack och lov att vi fick se the Tudor Kitchens, en annorlunda del av slottet. Under slottets storhetstid lagades det mat för en 2000 man varje dag och därför krävdes det ett kök av sällan skådat slag. Om man står på avstånd och beskådar Hampton Court Palace så förundras man över mängden skorstenar i olika artistiska uttrycksformer som pryder slottet. Dels krävdes det ju många ugnar för att värma upp ett stort slott som Hampton Court Palace, men sen var det ju det här med det gigantiska köket. Vi gick in och jag blev betagen av den flod av sinnesintryck som sköljde över mig. Det här var en utställning som funnit sin plats i upplevelseindustrin. Köket var även det som en labyrint, där vi först hamnade i ett rum där typiska engelska pajer (visserligen gjorda i trolldeg) stod på rad och sedan fortsatte in i ett vitkalkat rum med högt i tak. Här stod det män och berättade om kryddor och lät de besökande få smaka på rökt kött och annat medeltida tilltugg. På en av långväggarna fanns ugnen, där en eld sprakade och knastrade och slog värmedunster mot oss som beskådade det roterande köttstycket i lågornas centrum. Jag lutade mig mot det stora matsalsbordet och lade händerna mot den skrovliga ytan och såg hur sotiga de vitkalkade väggarna hade blivit efter år av matlagning. Tänk så många tjänare som befunnit sig i dessa lokaler för att kunna servera de maktgalna och alternativt helgalna överhuvudena. Vi gick ut från the Tudor Kitchens och fortsatte genom en pelargång med schackstensrutigt golv och välvt kalktak och jag började nynna på ”I’m Henry the Eights, I am, Henry the Eights, I am I am” och försökte passa in i miljön. Speciellt kunglig kände jag mig dock inte och det skattar jag mig ganska lycklig för med tanke på kungens nyckfulla historia, men det är ju ändå alltid trevligt att få sig en känsla av och en tankeställare om svunna tider.

Hampton Court Palace ligger 20 kilometer nordväst om London och det går alldeles utmärkt att ta sig dit med tåg från Waterloo station.

Museum i London

Häromveckan hade jag en riktigt museum-vecka. Jag besökte så många museer som möjligt och främst de som var gratis (men tacksamma för bidrag) förstås. Det finns en hel del statliga museer i London som bjuder på fina välorganiserade utställningar och som man kan vandra runt på i timmar, vilket jag gjorde. Jag besökte bland annat London Museum, som är en trevligt rund byggnad, där man kan lära sig om hur London såg ut för 40 000 år sedan och fram till idag. London Zoo var en annan källa till kunskap där jag och mitt medhavda umgänge inspirerades av giraffer, gorillor och kängurur, som mest låg och sov i det gassande solskenet. Övriga museer ska få en spatiösare presentation.

Natural History Museum
Det här var en av mina favoriter. Något av det första jag stötte på var en Tyrannosaurus Rex som stod och vrålade och skrämde slaget på alla barn som skulle ha en mysig familjedag på museet. Själv är jag ju van vid att möta dinosaurier, så jag tog det hela med ro och lade mig helt sonika på golvet och kravlade förbi Rexen till resten av dinosaurieutställningen utan att bli upptäckt. Utställningen var trevlig, informativ och det var ju rätt läckert att stå bredvid 65 miljoner år gamla skelett som tillhört en eller annan Triceratops. När jag sedan fortsatte in på den mänskliga avdelningen där det var dags att börja testa sitt eget minne, skratta åt sig själv i lustiga speglar och trycka på olika knappar blev jag helsåld på museet. Det finns inget som är så roligt och utbildande som experiment, där man själv får delta. Jag blev fast på museet i ett par timmar. Jag hade räknat med att se en hel del insekter spettade på synålar och jordarter i genomskinnliga burkar när jag bestämde mig för att besöka det naturhistoriska museet. Min bild stämde inte överens med verkligheten och jag blev mycket imponerad då alla utställningar var lättillgängliga och upplevelserika. Därför får Natural History Museum 5 grodlår av 5 möjliga.

Science Museum
Vägg i vägg med Natural History Museum hittar man Science Museum, som ska visa engelsmännens framgångar med ångmaskiner, järnvägar, flygplan och liknande tekniska vidunder. Det första jag fick syn på när jag slog upp dörrarna var Stephensons ”Rocket” i egen hög maskin, men resterande delar av museet var av annan klass. Många utställningar var även stängda när jag väl besökte museet och de utställningar jag gick på, som den medicinska eller den marina, var relativt plottriga. Jag uppfattade det som om det var för många attiraljer, för mycket text och för lite sammanhang. Lite besviken beslöt jag mig för att istället åka ner till källaren där det fanns ett experimentarium. Det är alltid roligt att testa prylar, exempelvis se hur starkt man kan få en glödlampa att lysa genom att veva igång en generator eller se vilka metalltyper som leder mest värme genom att själv agera värmeledare. Tyvärr var jag den enda personen som var över 12 år (förutom en och annan förtappad förälder) inne i experimentariet så jag valde ganska snart att fly bort från barnskriken och ”jag vill leka med den”-slagsmålen. Därmed får Science Museum endast 2 skeppsbrutna sjömän av 5 möjliga.

Imperial War Museum
Imperial War Museum ser ganska pampigt ut där det står mitt bland de ganska skabbiga söderkåkarna i Lambeth. Det ser dock inte bara pampigt ut, det är riktigt pampigt. Speciellt som man går in och möts av den stora salen där det hänger tyska bombflygplan från andra världskriget och där det står pansarvagnar från första världskriget. Om det hade funnits bakgrundsljud i form av gevärssalvor och flygplansmotorer skulle jag säkerligen ha känt mig som fångad mitt inne i en krigsscen. Imperial War Museum är stort, vilket är nödvändigt eftersom det avhandlar ett sorgligt nog stort ämne, nämligen krig i alla dess slag och former sen första världskriget. Det är sannerligen mycket lärorikt att traska runt bland alla krigsuniformer och gevär. Jag gick bland annat in på en utställning som handlade om M15 och M16 och provade på att kryptera meddelande. Därefter gick jag på filmvisning och såg en film från 1941 som handlade om hur man skulle maskera sig ute på krigsfälten. Sist besökte jag Holocaust-utställningen som visas för tillfället på Imperial War Museum. Holocaust betyder ordagrant ”eldoffer” och utställningen handlade just om andra världskrigets judar, från deras relativt glada dagar innan kriget till deras sista timmar innan brännugnen. Jag kom inte längre än tjugo meter in i utställningen innan tårarna rann ner för mina kinder, utställningen var så otroligt gripande och stark…samtidigt som den var lärorik.
1990 prisades Imperial War Museum för att vara ”Museum of the Year” i Storbritannien och det tycker jag räcker för att bedöma dess pampighet.

Jakten på Jäst

Den engelska matkulturen är ju inte vida rosad ute i Europa och det mest kulinariska engelsmännen verkar ha fått till är Yorkshire pudding och Shepherd’s pie. Under mina månader i England har jag insett att den engelska nationalrätten snarare är en tråkig trekantsmörgås än fish and chips, även fast främst chipsen (pommes frites) förekommer till vart och vartannat mål mat. Jag har förstått att engelsmännen är hälsosamt sparsamma med saltet, men brer däremot på lite extra med fettet och äter gärna det mesta i matväg friterat. Sen har de ju sin förkärlek till sura såser, såsom HP-sås och Worchestershire-sauce och vinäger förstås, det är de syrliga smaklökarna som kittlas som mest i de engelska hemmen.

Jag har kunnat acceptera dessa matvanor, även fast jag inte har anpassat mig till dem. Vad jag däremot inte har kunnat acceptera är engelsmännens brödkultur. Bagerier och konditorier som i Paris och Köpenhamn får man leta efter som tekakor i en järnhandel. Och inte heller är det lätt att baka sitt eget bröd eller sina egna bullar. Jag har i månader förbryllat snurrat runt i ett antal supermarkets i jakten på jäst. Och då menar jag inte den torrjäst som finns att köpa här och som är tio gånger svagare än svensk torrjäst utan färsk svamposande jäst, sådan som alltid finns i små gula 50-grams förpackningar i mejeridiskarna hemma i Sverige.

För ett par veckor sedan och efter ett par mindre lyckade torrjäst-bak sökte jag upp en expedit i grannskapets stormarknad och frågade om han hade jäst. Han nickade lite komiskt mot mig och släpade sig före till bakavdelningen där han visade mig samma hylla som jag stått bredvid två minuter tidigare och höll fram påsen med torrjäst. Jag försökte häva sucken som min kropp samlat på sig under jakten och försökte så tålmodigt som möjligt förklara för expediten att jag letade efter färsk jäst. Han tittade oförstående på mig och tog sats för att förklara ett och annat för mig då jag plötsligt hörde en röst bakom mig. Affärens bagare stod och granskade bakhyllan och hade hört mitt önskemål.

-Så du vill ha färsk jäst, sa han.
-Ja, ja, hemskt gärna, svarade jag med hopp lysande i mina ögon.
-Ja, det säljer vi inte här.
Jag gapade stort av förfäran.
-Men du kan få lite gratis jäst av mig. Jag kommer att ge dig en 50 gram, men det är väldigt starkt, så jag antar att du inte behöver så mycket.

Jag bet mig i tungan för att inte förklara att jag alltid bakade med färsk jäst hemma i Sverige. Erbjudandet var ju oerhört snällt och han verkade förstå min ångest över misslyckade brödbak. Jag tog glatt emot jästen och studsade hemåt för att påbörja bagerisysslan. Degen svällde sedan som en övermogen ballong och var lagom luftig när jag bakade ut den till en stor limpa som gräddades till en veckas frukost.

Kvällen efter mitt brödbak gick jag och en arbetskollega och några svenska vänner på klubben Fabric, som är något av en populär undergroundclub, storleksmässigt den största i London. Här spelas hård klubbmusik, trance, djungle och backbeats, mixade med varandra och klientelet är öppensinnat med stora pupiller, vilket tyvärr innebär att de flesta använder små vita piller för att kunna dansa hela natten. På dansgolven står det klungor med dansanta människor som rör sig i takt med lasershowen och du kan tyvärr vara säker på att i alla fall 90% av dessa människor har tagit någon typ av illegalt medel.

Jag besökte klubben för att kunna umgås med mina vänner och för att jag faktiskt tycker om att rava loss till musiken utan att för den skull behöva använda mig av droger. Jag stompade loss på dansgolvet i VIP-avdelningen och det dröjde inte mer än femton minuter innan jag fick mitt första erbjudande om att köpa något uppiggande piller. Jag stirrade överlägset på personen som hade frågat, skakade på huvudet och ignorerade sedan personen genom att fortsätta dansa. Inte många minuter senare började en sötaktig lukt sprida sig runt våra huvuden och en spetsad cigarett stacks fram under näsan på mig. Än en gång tackade jag bestämt nej och fortsatte att ägna mig åt det jag var där för, för att dansa med mina vänner.

När klockan närmade sig fem var jag redo att dra mig från Fabric. Jag och min arbetskollega gick ut i den kalla morgonluften och på vår väg till nattbussen hem berättade jag för honom om dagens jakt på jäst. Jag berättade hur jag hade letat efter jäst i flera månader och att jag slutligen hade förstått att det inte gick att hitta färsk jäst i en stormarknad. Då berättade min arbetskollega för mig att affärer inte säljer färsk jäst eftersom engelsmännen röker jästen. De använder den helt enkelt som en drog. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det.
Här uppenbarar sig en bisarr sida av London. Det är stört omöjligt att hitta ett vanligt livsmedel i de engelska butikerna, men går man till någon av stadens nattklubbar dröjer det inte många sekunder innan man bli erbjuden knark. Det är helt enkelt att lättare få tag på vita psykadeliska piller än svampig jäst, eftersom jäst är farligt och går att röka. Det är faktiskt fascinerande och oerhört puzzling att försöka förstå sig på de outtalade systemen i den här staden, staden är helt enkelt full av överraskningar och jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på London. Det är väl samtidigt det som är lite utav stadens charm.

Ytterligare Londonska Guldkorn

Antikhallarna i Angel
Tubestation: Angel

Ett annat engelskt guldkorn är Angel, som ligger inbakat mellan livliga barkvarter vid Old Street, bohemiska, men dyra affärer i Highbury/Islington och gamla fabrikslokaler vid Kings Cross. Strax norrut från tunnelbanestationen ligger så the Mall Antiques Arcade. Det är en tegelbyggnad som man går rakt igenom på femton sekunder om man inte känner behovet att stanna upp vid alla små antikvitetsbodar som tränger ihop sig sida vid sida i den korta passagen. Där sitter en klockförsäljande farbror med spretig mustasch som pekar upp mot kindkotorna. En gammal tant med lockigt nästan lila hår och glasögonen nere på nästippen vakar över sina vaser och krukor, som förbipasserande undersöker intensivt. Det finns många intressanta karaktärer i the Mall och alla har ett gemensamt intresse, de gillar antikviteter. Går man ut ur the Mall och sneddar åt höger kommer man in i Camden Passage, där det finns affärer för allt och alla. Kläder, smycken, glas, antikviteter (förstås) och svenska gummistövlar. Det svenska verkar ha slagit rot i Angel, då där finns en pub som kallas för ”the Elk in the Woods” och då övervåningen av the Mall Antiques Arcade inhyser restaurangen ”Upper Glas”. Jag har inte varit på någondera, men den sistnämnda sägs servera Swedish Tapas, såsom glasmästarsill, gravad lax och rökt hjort, vilket jag själv tyckte lät väldigt exotiskt.

Hampstead and the Heath
Tubestation: Hamsptead

Det finns inte många andra ställen i London som liknar en kullig charmerande fiskeby som Hampstead, samtidigt som det i all sin gullighet är oerhört exklusivt och högklassigt. Här kan man vandra runt i timmar, först gå längs Hampstead High Street och besöka franskklassiga och orientaliska caféer och efter det dra sig mot Hampstead Heath och på vägen njuta av eleganta bostadshus i tegel. Hampstead Heath är en oas i London, ett stort fältområde med mycket lummighet, många hundar och många hundägare. En hel del joggare springer runt fälten också och dessa verkar ha ett specifikt mål, att ta sig uppför Parliament Hill, hur svettiga och flåsande de än må bli. Det är en kulle på 319 feet i Hampstead Heaths sydöstra hörn och när man väl har kommit upp på toppen får man sig en fin vy över miljonstaden London. Lite längre in i the Heath finner man även Kenwood House, ett country house från tidigt 1700-tal med en tavelutställning, så Hampstead Heath är väl värt en vandring.

Några Londonska Guldkorn

Det Gröna Borough Market
Tubestation: London Bridge
Öppet främst på onsdagar, fredagar och lördagar

Borough Market är grönt på fler än ett sätt. Det är en matmarknad som bjuder på alla möjliga sorters mat, men framförallt på mycket frukt och grönsaker, blommor och organisk föda. Marknaden är inhyst under mörkgröna stålvalv som kupar sig som beskyddande vaktmän över matstånden. På stålvalven vilar järnvägsspår där Londontåg tuffar fram titt som tätt så att det dånar och dundrar över handeln. Alla marknadsstånd pryds med eldgula och eldröda parasoll, vilket ger marknaden ett enhetligt intryck. Detta är ganska unikt för det färgstarka och mångfacetterade London. Marknaden är även unik eftersom det är Londons äldsta matmarknad där den legat på samma plats i 250 år.

Under lunchtid på fredagar hopar sig engelsmännen runt de många mysiga pubinrättningar som finns att finna runt Borough Market för att kunna avnjuta en öl eller två. När jag själv jobbade strax intill marknaden brukade jag istället gå till ståndet Burnt Sugar där de sålde världens ljuvligaste fudge. Fudge av alla dess sorter med smaker av kokos, havssalt, apelsinchoklad och så vidare. Det blev till slut oroväckande när de ofta manliga försäljarna hälsade på mig extra hjärtligt och avslutade mitt inköp med ”see you next Friday”. Jag hade blivit ett äkta fudge-offer.

Vad som är roligt med Borough Market är att man där kan hitta nästan allt i matväg; det genuint engelska hot and spicy cidre, det finaste köttet i London, de godaste oliverna från Grekland, sötsliskigt Turkish Delight, Parmesanskinka som smälter i gommen. Man går runt och läskas av alla delikatesser som ligger upplagda i diskarna och på borden och helt plötsligt vaknar man upp ur sina matdrömmar av att en fiskförsäljare börjar sjunga opera ett par meter bort. Det är Borough Market i ett stålvalvskal.

Det inte så brittiska British Museum

Tubestation: Holborn, Goodge Street, Russell Square

Öppet så gott som varje dag


Visst är det märkligt att något som kallas för British Museum inte är speciellt brittiskt. Det är en samling genuina artefakter från hela världen, däribland egyptiska mumier, Rosetta-stenen och grekiska statyer. Det enda brittiska med dessa ting är att britterna helt enkelt under Imperiets sekler roffade åt sig så mycket som de kunde och uppvisade en vansinnig brutalitet och girighet. Det är dock svårt att undkomma det faktum att British Museum är en storslagen världsutställning, där man kan ta del av fascinerande fragment utav världshistorien utan att behöva resa längre än till Great Russell Street. Och det är just därför jag är oerhört förtjust i British Museum.

För sex år sedan bodde jag en kort tid i London och under denna tid brukade jag besöka British Museum så ofta jag kunde, för där kunde jag finna ro. På tre våningar vandrade jag runt på nötta gråstensgolv i flera timmar och beskådade historiska framsteg och snedsteg samtidigt som jag glömde bort nuet och mitt aningen villrådiga liv för en liten stund. British Museum är extra användbart för sådana verklighetsflykter för det är en sån enorm resa tillbaka i historien och det finns så mycket att se. Och när jag var rådvill var det perfekt att upptäcka museet och inse att de val jag skulle göra i livet åtminstone inte skulle påverka historien så pass att de skulle hamna på British Museum. Museer ger en perspektiv på livet och det är därför jag njuter av att gå runt och granska bland annat japanska teckningar och indianers totempålar.

Födelsedagsfest

För två dagar sedan var jag och Barbara på ett jättehärligt födelsedagsparty med vårt roliga koreangäng, som vi brukar umgås med. En av killarna fyllde år och vi begav oss till den japanska restaurangen Matsuri, vid Bury street, där de små söta servitriserna var klädda i äppel- och körsbärsblommiga kimonos och där maten tillbereddes på ett stekbord precis framför näsan på oss. Vi fick ett eget litet privat rum och en egen kock som stekte bläckfisk, teriyaki-kyckling, foie gras och rötterna på lotusblomman åt oss och alla dessa munsbitar smakade givetvis ljuvligt. Finalen var när kocken tände eld på hela stekbordet så att flammorna slog upp i taket och närapå svedde bort ögonbrynen på oss och därefter flamberade glass, som vi åt till min och Barbaras medhavda kaka. Barbara hade stått vid spisen och lagat ihop suveräniteter igen, medan jag själv mest muppade i bakgrunden, eftersom jag lever efter devisen ”ju fler kockar desto sämre soppa”.

Efter vårt besök på Matsuri gick vi vidare till ett koreanskt undergroundhak. Vi kom in i en ganska sjaskig lokal, som påstods vara ett internetcafé och fortsatte förbi denna, gick nerför en trappa och kom in i en stängd bar, som luktade instängd källare. Där satt vi och väntade ett par minuter tills vi blev hänvisade till ett litet rum, som inte mätte mer än 6 kvadratmeter. Det var här vi satte igång karaokemaskinen och satt och skränade i en och en halv timme till ”Stayin’ Alive”, ”Wake me up before you gogo” med flera underbara sånger utan att märka att tiden gick. Det var en helt underbar erfarenhet och jag tror verkligen att karaoke är bra för själen!

Vi och våra vänner och en smaskig chokladkaka

Rockar loss till Barbie Girl

Veckan som gått

Paris
Så här under min ledighet passade jag på att åka ett par dagar till Paris. Det var en ganska avslappnad semester med lite av varje, shopping, sightseeing, promenader, party och kärlek. Japp, efter att ha bott i London ett par månader så måste jag ju erkänna att engelsmännen är ganska stela och ytliga. Däremot dröjde det inte många timmar efter mitt anländande till Paris som jag insåg att fransmännen var av ett annat släkte. Här utlovades det till och med kärlek i form av fria kramar mitt inne i stan, precis vid Les Halles. Jag var inte sen att skutta fram och få mig lite värme. Syftet med de fria kramarna var att vi människor skulle vara lite mer kärleksfulla mot varandra, det är ju så mycket lättare att skälla på okända människor på stan än att krama dem och varför ska det vara så?

Tidig morgonpromenad
Hemkommen från Paris tänkte jag påbörja min sightseeing i London och mitt första mål var Smithfield Market, en köttmarknad som öppnar klockan fyra på morgonen och som börjar servera öl två timmar senare för att tillfredsställa alla dessa törstiga engelsmän. Jag älskar engelska matmarknader, traditioner och gemyt kommer till all sin rätt på dem och de har haft fotfäste i staden London sedan den första marknaden på London Bridge under 1200-talet. Smithfield har anor från 1300-talet, men flyttades till sin nuvarande plats för att bli en köttmarknad 1855.

Jag kom till Smithfield vid halv sex och snurrade runt ett tag bland slaktare med vita rockar och blod på förklädena och kadaver som hängde från taken bakom fönsterrutor. Jag vet inte riktigt om jag verkligen fann gemytet på marknaden, men det var en intressant upplevelse att springa runt tillsammans med kineser och italienare som letade dagens kap till deras restauranger. Gethuvuden och oxsvansar stod tydligen på menyn. Efter en stunds runtsnurrande kände jag mig nöjd med mitt besök och tog en morgonpromenad längs Themsen istället. Jag åkte ner till Battersea Park, som ligger väst om Big Ben och smurfade runt i gryningsljuset vid den oanvända Battersea Power Station och fredsmärket Peace Pagoda.

Boat Race
Så kom påsken och då hörde det faktiskt till att kolla på the Oxford och Cambridge Boat Race. Båtracet körs mellan de två universiteten varje år i Themsen, mellan Middlesex Station i Putney till Chiswick Bridge, västra London och det följs av ungefär 2 miljoner människor på plats. Detta var deras 153e år och jag ville givetvis trängas med alla som var lika sugna som jag på att få se denna tillställning. Vädret var jättehärligt, soligt, vårigt och varmt och det rådde festivalstämning nere vid Themsen. Luften blandades med lukter av öl, gubbparfym och grill och det förstärkte festivalintrycket. Jag hann bara stanna en liten stund för att se Cambridge leda över Oxford (Cambridge vann senare) och för att spana in ett par trevliga pubar nere vid Hammersmith Bridge. Dessa kommer att passa bra för avsvalkning under ett par varma sommarkvällar senare i år.

Påsk
Barbara hade dock inte hängt med på boatrace, utan hon stod hemma och lagade mat för ett helt kompani. Vi skulle nämligen ha påskmiddag på kvällen för hennes familj; mamma Anne och Ola. Så med det vill jag önska alla en riktigt

GLAD PÅSK

Att ta till vara på livet

Jag befinner mig i den sextonde största staden i världen med snart 12 miljoner invånare. Här har jag befunnit mig i sex månader och mitt skäl till att jag åkte hit var att jag ville testa staden, jag ville leva i staden, se hur långt jag kunde komma med karriär och jobb och sedan bara njuta. Staden är London och det är mina drömmars stad, här finns så många möjligheter och så många tillfällen att upptäcka olika kulturer, spännande miljöer och inte minst mig själv. När jag kom hit var mitt mål dock inställt på att lyckas och prestera något och inom loppet på tre veckor hade jag funnit lägenhet och jobb och jag var ganska rotad i staden. Jag började jobba i en kontorsbyggnad som receptionist/administratör, tiderna var måndag till fredag halv tio på morgonen till sex på kvällen. Jag tog hand om hyresgäster och deras önskemål, tog hand om byggnaden och konferenslokaler och jag blev faktiskt uttråkad ganska snart, men London är en dyr stad och man måste ju tjäna pengar för att överleva. Så fort helgen kom försökte jag leva så mycket som möjligt, jag festade, jag försökte besöka olika platser i London, jag shoppade och jag fick söndagsdepressioner för att helgen hade passerat så snabbt. Gång på gång slog mig insikten att jag faktiskt levde ett urvattnat grått liv som främst handlade om jobb och där mina försök att ta till vara på min tid inte räckte till. Jag satt på jobbet och räknade ner tiden tills helgen kom och den kom lika snabbt som den försvann.

Hur kom det sig då att jag till slut efter sex månader sade upp mig från mitt långtråkiga tidskrävande jobb för att kunna göra sådant jag var intresserad av?

Jag hade givetvis gått runt och funderat ett tag på vad jag skulle kunna göra om jag inte jobbade på mitt jobb. Jag sökte några andra arbetspositioner i andra företag, jag funderade på att åka ut och resa och jag försökte luska ut vad jag egentligen ville med mitt liv…

Så var det en vacker vårig kväll i februari, en vän från Sverige var på besök och jag skulle träffa honom inne i centrum när jag hade slutat jobbet. Den här dagen fick jag sluta tidigare och jag kom iväg till Oxford Street lagom till skymningstid vid klockan fem. Min vän var försenad och jag valde att strosa runt längs ett par gator i Mayfair. Jag köpte mig en take-away Caffé Moccha med riktigt mycket choklad och njöt av den ganska friska vårluften. Så kom jag fram till Hyde Park, den stora parken mitt i centrum och jag valde att sätta mig vid det ödsliga Speaker’s Corner för att avnjuta en helt otrolig solnedgång. Jag satt där, försjunken i tankar om livets gång, mitt jobb och vad man egentligen ska förvänta sig av livet.

Så plötsligt dök det upp en man från ingenstans och ställde sig bredvid mig. ”Får jag fråga vad klockan är?” frågade han lite blygt, varpå jag svarade. Han hade en svag brytning, såg ut att vara av indiskt påbrå, kanske en sisådär fyrtio år och han bjöd på en snällt leende. Han hade en mössa på huvudet och en lite för stor jacka vars ärmar han drog ner över händerna för att inte frysa denna lite småruggiga februari-måndag. Han tittade mot hållet som jag blickade och sade till mig ”It is so beautiful, the world is beautiful”.

Ibland avfärdar jag människor lite artigt när de kommer från ingenstans och börjar söka kontakt. Jag vill inte vara oförskämd, men ibland orkar jag faktiskt inte prata av ren vänlighet, ibland önskar jag bara att folk låter mig vara i fred så att jag enbart kan ägna mig åt min egen lilla sinnesvärld. Den här gången var det något som fick mig att reagera annorlunda. Mannen fortsatte prata med mig och av någon anledning började han berätta för mig att han precis hade kommit hem från en två års lång resa runt jorden. Han hade rest och småjobbat och han påstod att han under sin resa hade upptäckt att världen är vacker. Jag lyssnade och nickade.

Så tittade han på mig och sade ”ta mer chanser, var mer spontan, du har alla möjligheter”. Jag stirrade på honom förundrat. Det var precis det här jag själv hade funderat på den sista tiden, jag hade funderat på varför jag inte tar för mig mer, varför jag inte vågar mer, varför jag inte tar mina chanser. Han tittade på mig igen och sade ”jag ser att du har en vacker aura, du vill hjälpa människor, men du trivs inte helt med din situation”. Så tog han min hand i sin kalla torra hand och sade ”ja, du har en stark utstrålning, men du är blockerad, du måste våga mer”. Jag var så chockad att jag vid det här laget funderade på om jag började bli galen och hallucinera, han kanske bara vara en skapelse i min föreställningsvärld, hur kunde han annars efter två minuter berätta för mig hur jag skulle leva och träffa så rätt?

-Jag heter Joe, sa han och hälsade på mig. Han var livs levande, det var inte bara jag som såg honom, utan även alla andra runtomkring oss. Så satte han sig bredvid mig på bänken där jag satt och så började vi diskutera lite smått om livet i stort och vår vackra värld. Och gång på gång förklarade han för mig att jag skulle ta för mig mer, njuta mer, vara mer spontan, livet är här och nu och världen är vacker.

Det här mötet med Joe var ett tecken för mig. Här kom det en man från ingenstans och han gav mig en spark i rumpan och förklarade för mig vad jag själv sedan länge borde ha insett, livet är här och nu och man måste passa på att leva. Jag tog till vara på Joes ord och insåg att han hade helt rätt. Tack vare Joe beslöt jag mig för att säga upp mig på jobbet och njuta av mina drömmars stad, som är mina drömmars stad på grund av att den bjuder på så mycket, bland annat på sådana här människomöten.

Efter en stund i Hyde Park var jag tvungen att röra på mig, solen hade gått ner bakom träden och lämnat ett par stråk av orange ljus över himlen och jag skulle träffa min vän. Jag tackade Joe för pratstunden och vi gav varandra en kram och sedan gick jag bort från Hyde Park, med ett lite lättare hjärta och ett beslut i bakfickan…

Och det beslutet tar ni del av när ni läser denna blogg.